Försöker få ur mig ord, men känns som om det sitter en stor klump av ondska och trycker i halsstrupen.
Jag får inte ur mig ett enda ord, när jag egentligen vill berätta,
berätta för alla hur det egentligen är.
Vill berätta sanningen.

Saningen om mig kommer göra ont för många, ondare än jag nog själv är kapabel till att förstå.
Självbilden om mig kommer ändras när ni får höra.
Vill inte att folk ska ändra uppfattning om mig,
vill fortfarande vara den "lilla Mathildan" som dem flesta ser mig som.
 
Någanstanns inuti mig finns den där Mathildan som jag hela livet nästan vart tills allt fick en vändning.
Allting som jag någonsin byggt upp vändes uppochner.
Förstår inte hur det kunde bli som det blev.
Har försökt vara starkt och stå emot rösterna, men tillslut tog dem över.
Säger hur jag ska tänka, säger mig hur folk ljuger.

Vet inte vad jag ska tro.
Ska jag tro på vad rösterna säger.
Folk säger att jag inte ska, att jag ska lita på mitt inre.
Det är svårt, det är svårt.
Jag vet inte hur jag ska känna.